Korrosionshärdighet

Rent aluminium och dess legeringar med främst mangan (Mn), magnesium (Mg) och magnesium samt kisel (MgSi) har genomgående utmärkt korrosionshärdighet. Sämre korrosionshärdighet har däremot legeringar med koppar och zink som legeringselement.

Allmänt kan sägas att skillnaden i korrosionshärdighet är liten för alla vanliga, kommersiella aluminiumlegeringar.

Förklaringen till aluminiumets goda korrosionsmotstånd ligger i det naturliga oxidskiktet som bildas spontant och som är tätt samt isolerande. Skiktet är dessutom stabilt (olösligt) inom ett brett pH-intervall, det atmosfäriska pH-området, pH 4 till och med pH 9. Skiktet har också liten absorptionsbenägenhet gentemot SO2.

Under ogynnsamma fall kan aluminium utsättas för galvanisk korrosion på grund av dess elektronegativa karaktär, det vill säga låg placering i spänningsserien för olika metaller. Aluminium är oädelt gentemot stål, koppar, nickel och passivt i förhållande till rostfritt stål. Endast magnesium och zink är oädlare och kan tjäna som offeranod, eller katodiskt skydd av aluminium.

Galvanisk korrosion uppstår då aluminium står i förbindelse med någon ädlare metall eller metalljoner i lösning. Kontakten kan ske via direkt metallisk kontakt eller via en elektrolyt.

Den effektiva metoden att förebygga galvanisk korrosion är att beakta detta redan vid konstruktionsfasen genom att:

  • Använda enhetligt material
  • Undvika stål och kopparlegeringar i närheten av aluminium
  • Isolera mot omgivande främmande metalliska material
  • Använda fästelement av syrafast rostfritt stål eller aluminium
  • Använda anodiserat aluminium om möjligt
  • Undvika kvarstående vatten eller fuktsamlingar
  • Konstruera för avrinning, dränering samt ventilation
  • Undvika kontakt med starka alkalier.